Skönt att man kunde köra till jobb i morse, har hosta kvar som är lite jobbig emellanåt. Tur att coccilana hostmedicin finns så att jag kan sova. Hugo var hemma idag, han klagade över värk i kroppen och att han inte mådde bra, så pojkarna var hemma och vilade.

Jag och Hajbarnens 06:or var i skolan på besök i dag, idag var vi i Guns klass. Gun hade jag som handledare när jag gjorde min sista praktik när jag läste till förskollärare, och då väntade jag Lovisa........Som nu går i förskoleklass, och ska börjar första klass efter sommaren. Då kan jag bara vilja stoppa tiden för ett tag, vart tar tiden vägen?? Det känns som om det var väldigt längesedan, men ändå inte.

Lite oro för pappa igen, nu har han varit okontaktbar vid flera tillfällen när mamma har varit där. Lite otäckt tycker jag att det är. Är det sjukdomen som gjort honom sämre? Eller är det en kombination med alla de starka mediciner han får? Måste han i så fall få en så stor dos?? Känner den som står som ansvarig för detta, att det är värdigt? Att sitta utan att kunna prata eller att få kontakt, helt borta? Skulle han eller hon vilja se sin egen anhörig/förälder sitta så? Jag blir så illa berörd, hur kan man göra så? Eller hur man kan man göra så utan att ge någon förklaring? Om det nu beror på de starka och mängden medicin?

I juli har det gått ett år sedan pappa blev riktigt dålig av demensen, året har gått fort, men det har varit jävligt! Ett stort tack till de vänner som har förstått och stöttat i denna sorg, ni är många! Det behövs inte alltid sägas något, utan det räcker med medkänsla i blicken, eller på ett annat sätt visa att man är med och tycker att det är hemskt det som hänt! Sen finns de andra, som inte vill förstå, eller inte har den empatin som behövs, ni har mycket att jobba på! Tur att ni är få dock, men ett tips, inget flin när en person pratar i sin sorg!

Familjekväll i regnet med Lovisas klass, men ingen kör, rösten pallade ej!

//A