Skulle man kunna byta namn till på min blogg nu. Kan bara hålla med Petra, som skrev något liknanade att hennes blogg höll på att bli en väderblogg, och dit är min blogg också på väg.........

Meeeen blir man inte riktigt trött på detta jäkla regnandet, det har regnat här varje dag sedan i fredags förra veckan och dessförinnan i stort sett varje dag *ogilla* Jag blir fruktansvärt uttråkad och rastlös om det inte blir bättre snart. Denna sommar får nog gå till historien som den tradigaste och hemskaste sommaren i alla kategorier. Tur att vi ändå har haft och hittat små glädjeämnen i detta jävliga som drabbat oss, och det dåliga vädret på det gör ju inte saker lättare precis.

Diskuterade en sak med min syster idag, när vi har berättat för folk om att pappa har drabbats av demens, och hur det har påverkat honom och hans personlighet. Där finns folk som har skrattat, och stått med flin på läpparna. Då går jag i taket!! Jag skulle mycket väl kunna namnge personerna här, men nu har jag så mycket omtanke om personer och vill inte lämna ut folk. Men när något hemskt har drabbat någon i form av sjukdom eller dödsfall, och även om man inte riktigt vet hur man ska ställa sig, eller vad man ska säga för man tycker att det känns svårt. Men att skratta eller stå och flina gör man väl ändå inte, det är väl ändå höjden av att man inte har någon som helst skam i kroppen eller har verkligen brist på empati.

Det är bara att vända på allt, hur skulle ni själva reagerat i fall jag stått och skrattat när något hemskt drabbat Er/Dig/Din familj! Förstår ni inte att det sårar, det gör så ont! Detta att en närstående drabbats av demens, är ett stort sorgearbete, och personen är kvar i ett skal, resten har sjukdomen tagit över, det finns ingen personlighet eller värdighet kvar. Hur hade det känts när man berättar och någon skrattar???? Jag blir fruktansvärt illa berörd!

Så nu har jag skrivit av mig detta, jag kan inte förstå hur man kan göra så. Lär er lite medkänsla! Sen måste jag också tacka alla andra (detta är några väldigt få som skrattat) som varit och är mycket stöttande med alla fina ord, och att de tänker på oss osv. Jag skriver för att citera Elisabeth, vars blogg jag läser, att ni är mina livlinor, utan alla vänners stöttning hade jag nog inte funkat så bra som jag gör ändå.

Ja nu blev detta lite klagan, men jag måste skriva av mig sånt som tynger mig för det måste ut! I min privata dagbok väljer jag inte orden direkt, utan där står det vad jag tycker om personerna i fråga!! Allt kommer precis som jag känner, men här får man ju välja sina ord eftersom det är en blogg och alla kan läsa, och jag vill att alla som vill ska läsa. Där är en otrolig skillnad mellan det privata skrivandet och det offentliga.

Ha en fortsatt skön höstkväll

/A