Livet är skört, det kan förändras snabbt och det gjorde det för pappa. Vi var där när han fyllde år, och då var han piggare än vanligt och vi hade en fin eftermiddag tillsammans. Kändes bra efter besöket, men att det var sista gången vi pratade med varandra fanns inte hos mig. Vi pratade om pappa när vi var hos mamma efteråt och det kändes skönt att han var så pigg när vi var där. Han hade haft en period nu när han har varit sämre.

I tisdags eftermiddag ringer min mamma, då har de ringt från Paviljongen där han bor och sagt att mamma måste komma för pappa är jättedålig. Efter en del telefonsamtal fram och tillbaka, med personalen så packar både jag och min syster och ger oss till Sölvesborg, jag från Ystad och hon från Växjö..........Kände inom mig att detta kanske är lite brådskande, så 55 min senare är jag i Sölvesborg. Pappa ligger i sin säng, med hög feber och tung andning och är inte kontaktbar men han tittar upp då och då.

Vi åker hem till mamma under natten, och det kommer vårdpersonal som ska sitta vak. Vi sitter hos pappa hela onsdagen och hela torsdagen, och hela tiden blir han sämre och sämre. Hela torsdagen befann han sig i någon slags dvala, men jag tror att han hörde oss, vi var där hela tiden, pratade med varandra och vi pratade med pappa.........Under natten var vi övertygade om att de skulle ringa in oss.

Fredag var vi på plats 09;30, hans andning var mycket tyngre och ibland var det tyst, uppehållen kom mer och mer ofta..........Tillslut tog han sina sista andetag, lugnt och fint, ingen smärta, ingen oro, ingen ångest. Vi var där, jag, mamma och Susanne. Vila i frid älskade pappa!

Nu har du fått ro, slipper lida på grund av din sjukdom, hoppas du har det bra, kanske du kör en snabb bil någonstans där du är........Vi ses i Nangijala!

Trots att jag har mist en förälder, och är ledsen så kan jag ändå känna en slags lättnad, att han slipper lida mer. Vi vet inte säkert om han led, men det är hemskt plågsamt att se sin pappa(eller någon annan nära anhörig) helt beroende av andra och sittandes i rullstol när han varit aktiv och frisk. Demens är nog en av de jävligaste (ursäkta utrycket) sjukdomarna som finns, den bryter ner en människa fullständigt och du kan inte göra ett dugg för att förhindra det. Jag önskar att de kommer på ett vaccin, så andra i framtiden slipper denna fruktansvärda sjukdom. Det som är mest skrämmande är att det kan drabba DIG, eller någon av dina nära och kära.........Önskar att den inte fanns, att inte någon människa skulle drabbas. Att sitta som pappa gjorde, det är inte värdigt, hoppas att han inte led av det, det gjorde vi anhöriga. All beundran åt personalen på Gerbogården, Paviljongen, som orkar jobba med de här människorna som drabbas, att möta döden så ofta som de gör, att ändå ha kraft att gå vidare i sitt fortsatta arbete med de andra boende som behöver vård och omsorg.

Kändes bra att ha suttit vid pappas sida de här dagarna, vi visste att denna dagen skulle komma, men trodde inte att den skulle komma just nu.......Vila i frid !

//A